I dag hade vi alltså besök av Knoddans adopteam de kom klockan 10 och gick två timmar senare. Med var också vår socialarbetare Janice som vi tycker mycket om och som vi finner gör ett bra jobb så det kändes som ett stöd. Men det var ändå det jobbigaste mötet jag varit med om, det var ganska avslappnat men samtidigt kändes det som man läs jag, måste rättfärdiga mig själv hela tiden, slås för mitt barn! De blir lätt att de fokuserar på det negativa att Knoddan blir ett problem där problemet tar störst plats och Knoddan blir ett bihang.
Jag är fullt medveten om att det finns problem och att nya kommer dyka upp. Adoptivbarn har problem som kanske inte andra barn har men man kan på något sätt inte gardera sig utan ta det när det kommer vad det än är! De ville veta vi inte hade några förväntningar som eventuellt skulle kunna krossas! Jag sa att jag inte har några förväntningar alls! Hur kan jag ha det?? Jag vet inte ens om detta är VÅR Knodda!!!
De tog även upp att vi inte hade bil och körkort och hur jobbigt det var ha barn när man inte hade bil! Som om barn inte kan växa upp i ett hem utan bil, vi har vant oss inte ha bil det kan vara jobbigt men så är det i vår familj! Vi fann det konstigt att de "hängde" upp sig på det men det kändes lite som det var det enda de kunde ta upp som skulle kunna ses som negativt.
Känner också att jag inte får "njuta" av väntan på Knoddan. Känner mig berövad av glädje som en normal graviditet innebär. Självklart vet jag att de måste var noggranna då det värsta kan vara om de placerar barnet fel. Men jag känner även att jag ger dem exakt vad de vill höra dvs vi delar deras uppfattning vad som är viktigt, vad som behövs, vad vi kan vänta oss etc. Men ändå hela tiden få övertyga dem att vi är kommer klara av att ge Knoddan det hon behöver, tar på ens krafter! Jag märker också att min syn tillsammans med den person jag är, att jag är den mamma de vill att barn ska ha. Nu ska jag inte skryta, jo kanske lite, men jag har alltid hört jag är toppen med barn och jag vet barn gillar mig. Så jag vet hur jag vill vara som mamma hur viktigt det är att om jag är som jag är kommer Knoddan få en bra mamma! Sedan är Norman en bra pappa det har han bevisat med sina tre söner!
Vi fick även se bilder samt en DVD av Knoddan. De sa hela tiden "Hon är så söt" ja, hon är söt liten rulta men jag kan inte känna något och det gör mig ledsen! Jag ser på bilderna och har inga känslor det är inte jag men när kan jag våga plocka fram dem och se min Knodda??
Men jag förstår också att det är en slags försvarsmekanism jag låter mig inte känna något för ännu är det inte MIN dotter jag ser. Nu har det gett oss så mycket information och låtit oss behålla bilderna men än inget svar. Det kommer vi inte veta förrän på onsdag nästa vecka då de ska återkomma till Janice som kommer meddela oss deras beslut. Efter det kommer det ta ytterligare tid och de tror inte Knoddan kan komma hem förrän början av nästa år MEN då vet vi i alla fall att hon kommer!!
Ps Stort tack till Bea för dina kloka ord och ditt aldrig sinande stöd!
