Som jag skrivit tidigare har inte någonting hänt på Knoddanfronten på ett tag. Fast det har och händer mer i mig hela tiden medan vi väntar. Nu känns det verkligen som om det är över något vi gick igenom inget hände och nu är det över... Det är först när vänner nämner det som jag tänker, ja just det vi ska ju adoptera!
Stort tack till alla vänner, ingen nämd ingen glömd, som skriver uppmuntrande och engagerande, ni betyder så mycket!!
Jag ska ta mig i kragen och skriva ett email till Janice och höra om något händer. Att jag inte skrivit på ett tag, är för det är jobbigt det enklaste är att skjuta det lågt bak i knoppen och inte tänka på det alls men samtidigt är det frustrande, livet har liksom stannat upp!! Sedan tycker jag nog det vore trevligt höra från adopteamet lite självmant att även om de inte har en Knodda att de informerar oss vad som sker hur läget ligger helt enkelt. Sedan är det ju lite annorlunda då det oftas går så mycket snabbare än i Sverige där man kan vänta i åratal. Det får mig att tro det är något fel på oss eller att de inte jobbar på...
Vi fick veta att små Knoddor är lite svårare att hitta men ändå...
Härom kvällen kom jag på mig med att tänka att kanske är det lika bra lägga ner allt. Livet är trots allt ganska ok och har det gått bra utan Knodd så långt ja då kan det väl gå bra ett tag till?!? Eller ska vi forsätta vänta?
Är det så att den som väntar på något gott inte väntar för länge??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar