Under en längre tid säkert hela livet har jag känt mig lite vilse inte riktigt vetat vart jag hör hemma. Jag kom på att det även var en känsla av att känna sig ensam så när jag mötte min prins kändes det som jag hittat hem. Jag har alltid vurmat för allt engelskt och nu efter att ha bott här i sju, seven, 7 år, så känner jag att jag är hemma i livet men inte i tillvaron!! Det kanske låter konstigt men är det så att känslan att hitta hem även i tillvaron är svårare då den hela tid påverkas, på gott och ont, av sådant vi inte kan rår på!? Jag kan sitta i mitt hem med mina fina goa katter min lille goe gubbe och trivs ganska bra men SÅ kommer känslan av att jag inte är hemma här...skulle vilja ringa syrran, mamma, vänner och säga kom över på en fika eller jag tittar förbi en stund. Men nej, det går inte och då känns det så tomt. Jag kan känna att här är jag Sophie 91 % men hemma i Sverige är jag Sophie 100% om inte 110%!!
Det är lite lustigt också att det just nu de senaste åren som jag mer och mer fått frågan vart jag kommer ifrån. När jag i dag gick upp mot huset var ena nya grannens mamma ute vid sin bil. Vi har hälsat på varandra och jag har presenterat mig, sagt mitt namn och att jag är svensk. Så när jag sa Good morning sa hon Good morning tillbaka men kallade mig Sophia!! Vad då...tänkte jag men nu undrar jag om det är så att de vet jag är utlänning så ska jag även ha ett namn som är om inte lite oengelskt lite ovanligt?? Sophie är ganska vanligt i England säkert finns en hel del Sophiar också... men är det så som jag funderat på att det är tillvaron som inte låter oss känna oss hemma??
2 kommentarer:
Hej! hittade din blogg då vi har "samma yrke" =)
Förstår lite vad du menar men jag tror det blir bättre med tiden... hoppas jag iaf! =)
Hej Mirrezz och välkommen! Vad kul att du hittat hit. Jag kollade in din blogg som är jättetrevlig så nu ska jag följa den!
"Vi ses!!" :o)
Skicka en kommentar