Liten Knodda...

...har just somnat i sin säng. Jag mamma, har sjungit "Vyssan Lull" inte bara en gång utan fyra! Det är något visst med den barnvisan den är så svensk så melankolisk, jag älskar den verkligen. Nu kan jag alla verser och den är så vacker. När jag kommer till raderna "det blåser tre vindar, på stora Ocean på lilla Skagerack och långt upp i Bottniska viken" och det är det där "långt upp i Bottniska viken" som tar tag i mig varje gång jag sjunger den.

Hemlängtan bokstavligen griper tag i mitt innersta i min svenskhet! Jag har ingen aning varför har aldrig varit i närheten av Bottniska viken! Men det är något som kallar och drar som inte låter mig glömma vart mina rötter ligger, ja kanske inte vid Bottniska viken men i landet som omfamnar Bottniska viken!! Hemlängtan är svår att bota för den vill inte botas har jag märkt det är som en drivkraft. Den tar dig dit du ska, kanske inte bokstavligen kommer du dit men den låter dig aldrig glömma vart du är på väg.......